Vi närmar oss återigen 11 juni, dagen för att minnas och visa solidaritet i en värld av konflikter och kamper. Alla dessa är sammankopplade; det finns inga separata världar. Över gränser, språk, sammanhang och identiteter ekar både katastrofer och segrar runt om i världen. En miljö är inte opåverkad av en annan. Det personliga är inte skilt från det politiska. Det positiva projektet är inte skilt från det förstörande. Fängelset är inte skilt från den “fria världen”. Medel är inte åtskilda från ändamål. Att överbrygga dessa klyftor är ett gemensamt projekt; att överbrygga dessa klyftor är solidaritet.
Detta inte för att släta över eller förenkla olika skillnader mellan människor. Snarare hålls olika delar samman, likt organ i kroppen hålls samman av vävnad. Därför reflekterar vi över hur vi kan stärka denna väv? Hur förblir vi starka, men ändå smidiga och flexibla? Broar, förbindelser, måste också byggas med tiden, särskilt i en värld som rör sig för snabbt, från en kris till en annan. Den 11 juni vill vara en av dessa broar där vi bygger solidaritet över gränser, mellan rörelser och mellan generationer. Att minnas och stödja långtidsfångar, samt att fortsätta gemensamma kamper, är två sätt att stärka denna väv. En starkare väv kommer i sin tur att stärka oss mot ytterligare förtryck.
Varje år, som en del av vår strävan att vara en bro mellan rörelser, tid och gränser, bedömer vi terrängen. Vi funderar på hur hoten från staten ser ut vid denna tid? Hur kan fängslade kamrater kopplas till aktivitet utåt? Hur har de kamper som de är en del av fortsatt trots förtryck? Hur kan vi undvika att de inlåsta glöms bort och istället blir en naturlig del av anarkistisk verksamhet? Ofta känns förtryck och kriminalisering nytt; men ofta minns vi detta fel. Det finns nya saker att uppmärksamma, samtidigt som vi ska se bakgrunden till den taktik och de ideologier som använts mot våra föregångare. Vad kan vi lära oss av hur människor har reagerat tidigare? Vad kan vi lära oss av människor i tider och på platser där repressiva taktiker utvecklades, och hur kan vi agera i samklang med dem?
När 11 juni närmar sig slås vi av hur den nuvarande terrängen blir tydlig; fasorna finns i överflöd och konfronterar oss på nya sätt, men det är också mönster och historier som upprepar sig. Makten kämpar för att upprätthålla sig själv mitt i osäkerheten i vårt bräckligt uppbyggda samhälle, samtidigt som individer och grupper fortsätter vägra deras värld. Vi ser fortsatt kolonialt våld, genom fängelser, vapen, bomber och nationalistiska ideologier på platser som Palestina, Ukraina och Västpapua. Människor i Ryssland som agerar mot militarism och kolonialism behandlas extremt hårt, och pro-palestinsk aktivitet kriminaliseras över hela världen.
Palestinier, som kämpat för sin frihet, mot polisen, övervakning och frihetsberövande i årtionden, utsätts för massivt våld och folkmord av den israeliska staten. Kriser och kolonialt våld fortsätter att utvecklas snabbt. Det gör också en flodvåg av palestinskt motstånd: solidaritetsaktioner har ägt rum över hela världen i försök att besegra känslorna av maktlöshet som drivs av det geografiska avståndet, det ständiga nyhetsflödet, propaganda- och krigsmaskinerna som finns i överflöd.
När människor fortsätter att fly på grund av kapitalistiskt och imperialistiskt våld, och de katastrofala konsekvenserna av klimatkollapsen, bevittnar vi en förnyad rädsla vid USA:s och europeiska gränser. Allt medan rasistiska miliser mumlar om att konfrontera “migrantkaravaner”, och enskilda stater fortsätter med sitt grova våld för att hålla människor utanför konstgjorda nationsgränser. Den här krisen sträcker sig över hela världen, eftersom människor världen över rör sig för att söka stabilitet, medan andra skyndar sig att genomdriva den utlovade ordningen med gränser och medborgarskap.
Kolonialt våld dyker upp dagligen, vapen dras och territorium stjäls, i utvinningsprojekt, av polisbevakning och förlusten av de sista okontrollerade naturområdena. Men motståndet mot att en homogen och ihålig framtid säljs till oss av teknikjättar, gröna kapitalister och staten, pågår fortfarande över hela världen. Pipelines, mobilmaster och utvinningsinfrastruktur blir attackerade, såväl genom sabotage, som genom pågående försvar av landområden över hela världen. Beroendet av en skadlig framtid bestående av polis, övervakning och kontroll kunde inte vara tydligare. Genom kampen blir vi varse om hur dessa metoder interagerar. Uppror bryter ut mot poliser, fängelser och den makabra verkligheten i det dagliga livet. För varje kris och motståndsögonblick som vi kan räkna upp finns det otaliga andra som puttrar, exploderar eller som helt enkelt inte syns i den offentliga, globala blicken. Frihet och motstånd hittar alltid sin väg genom springorna i detta skrämmande samhälle.
Folkkök som trakasseras, hemlösa kriminaliseras alltmer, böter, anarkistiska idéer och metoder misstänkliggörs, såväl i föreningar som sociala nätverk. Modiga sabotagehandlingar fortsätter. Allt är nytt, och ingenting är det. Frågan är inte ’vad är lösningarna?’, utan ’hur utökar, fördjupar och intensifierar vi det vi redan vet fungerar?’. Hur ser vi oss själva i varandra, hur förstår vi våra svårigheter som sammanflätade, som oskiljaktiga, och hur kan vi fortsätta att utöka dessa relationer i solidaritet? Hur omfamnar vi verkligheten att det inte finns några separata världar, och hur kan vi fortsätta vår kamp trots hinder som fängelsemurar, gränser, tid, plats och sammanhang?
Det finns ögonblick värda att fira, när vi känner våra möjligheter och vår kapacitet, tillfällen av sammanhållning och styrka. Det finns säkert också många stunder att sörja, när det känns som att vi förlorar allt och vår kropp eller själ tar stryk. Vi kan njuta av korta ögonblick av tröst när vi märker desperationen som uppenbarar sig i hur staten reagerar. De hittar nya sätt att kriminalisera även de mest grundläggande handlingarna. Detta kan tjäna till att motivera oss. Om något ens vagt anarkistiskt är tillräckligt för att utsätta oss för förtryck, måste vi välja att leva våra liv som vi själva bestämmer, oavsett konsekvenserna. När fler och fler av oss kommer i kontakt med förtryck, fängelser, domstolar, häkten, kan detta vara en möjlighet att fortsätta minnas och räcka ut handen till de som är inlåsta, som en pågående del av vår kamp att bli fria. Tid, geografi, fängelsemuren – ingen av dessa är tillräckligt starka för att utplåna det enorma nätverket av broar som håller oss beroende av varandra, sammankopplade, kämpandes mot samma fiender, över hela världen.
I år gick många anarkistiska kamrater bort. Vissa kanske är kända för oss, medan många förblir okända. De sådde uppror på varje väg de gick. Kanske är deras inverkan oöverskådlig, men aldrig obefintlig. Vi kan föra vidare samma kamp, vandra liknande vägar och förbli ståndaktiga och flitiga, precis som de som har kommit före oss. Rest in Power: Alfredo Bonanno, Klee Benally, Ed Mead, Sekuo Odinga, Tortuguita, Aaron Bushnell.
Rest in power till alla dem vars namn vi aldrig har uttalat, inte känt, men som ändå kämpat hårt. Tiden är en konstruktion; de som har kommit före oss och gått över till döden, påverkar fortfarande de levandes liv, bidrar fortfarande till anarkisters och antiauktoritärers historia och vår gemensamma kamp. Låt oss göra dem till en del av vårt aktiva minne, och fortsätta framåt, i en kamp för liv mot dominans. Må dessa ord tända en eld i dig – uppmuntra dig att resa dig upp, gå framåt och söka hur det kan kännas att leva som om du försöker bli fri.